torsdag 12 november 2015

Dygnsrytmen

Väckning sju trettio, en snabb dusch, och en liten burk yoghurt. Med lite tur har jag sovit mer än ynka fem timmar, och påsarna under ögonen är inte skrämmande stora. Borstar tänderna, på med kostymen och iväg på jobb. Hemma igen när solen gått ner för länge sedan, lite mellanmål, och ut på en timmes löprunda. Färdiglagad middag står näst på schemat, tid finns inte till att laga mat. Sedan datorn under armen, och resten av kvällen spenderas i skolan skrivande på arbeten och läsandes till tenter. Men mycket tur somnar jag inte över datorn innan två på natten, och kommer verkligen framåt. Sedan går jag hem och sover. Borstar tänderna igen. Det behövs inte ens tur för att slockna direkt, jag ligger inte och stirrar i taket trots koffeinmängden som ännu strömmar i blodet efter dagens kaffekoppar och energidrycker.

För närvarande kombinerar jag alltså studier och deltidsjobb, dessutom tre sådana. På den obefintliga fritiden jobbar jag ännu med att göra idrott och motion synligare på studentkåren, vilken fortfarande präglas av en förkärlek till rusmedel. Balansen mellan arbete och fritid är överskriden för länge sedan, och den lättsamma livsstilen med otaliga träningstimmar som vårens utbytesstudier i Taiwan bjöd på är ett vackert minne blott. Trots allt är grundkonditionen ändå bättre än under våren, och därmed bättre än nånsin tidigare. Planeringen av vardagen är ändå ett enda pusslande, och en halvtimmes vila utsträckt raklång på golvet känns som himmelriket.

Lycka är att shoppa kläder och skor på nätet, då det frigör tid genom att göra butiksbesök onödiga, men det är månader sedan ett veckoslut gapat tomt i kalendern. Att skjuta upp studierna känns ändå otänkbart, vad är det för poäng med att binda sig till ett system som ställer en massa krav på en (och binder en till levande på en nivå lägre än arbetslösa) mer än vad som krävs för att bli klar i tid?

Under våren bloggade jag här: shs.fi/

onsdag 27 maj 2015

Keep On Keeping On

Att bygga upp självförtroende påminner om att bygga korthus. Korten är hala, och minsta vindpust kan blåsa omkull hela luftslottet. Är grunden för ostadig kommer man aldrig högre än det första lagret. Men genom att enträget börja om från början om och om igen lär man sig tekniken, och kan börja bygga högre och högre. Då huset rasar igen har man redan lärt sig så mycket att det första lagret kanske till och med står kvar, väntande på nya lager.

Det kommer dagar då hela grunden skakar, men det betyder inte att byggande är omöjligt, bara svårare. Då tankarna flyr iväg likt nomader i öknen som anar att en sandstorm är på kommande, säg stopp. Vi kan vara våra egna värsta fiender om vi inte tror på oss själva, men minns då att ett skepp inte kan sjunka om inte det kommer vatten in i skeppet. På samma sätt kan all negativitet i världen inte komma åt oss om vi inte låter den komma in i våra huvuden.

fredag 15 maj 2015

The Moments

We cherish the moments, and the people we share them with.

We remember those nights, even though we never speak of them again.

We long back to those moments when everything seemed so easy, and felt like they made a difference.


They might not come back.
But they will stay with us forever.

söndag 19 april 2015

The Road

The big changes in life are the moments that define you. No matter how hard you get hit, you get up, and you learn. In the moments when you are stripped away from your reality and cast out in the unknown you see yourself for whom you truly are. It may scare you at first, and you might not always like what you find, but you will meet yourself.

No matter how hard we deny it people always change. Lovers becomes strangers, strangers become lovers, and those best friends we shared our deepest secrets with become supporting actors in the cast our lives consist of. We paint the scenery with our dreams and goals, but the main actors constantly grow and transform, and many of them are replaced.

Still the play is nothing like a monologue, and standing alone is not a sign of strength, but merely a sign of weakness. For how do we know we ever succeed if we never try, if we ever love if we never cry, and if we ever lived if we never die? We cannot change our past, but a fear of consequences makes life predictable, dull. And even if we know that there probably is a disaster at the end of the road, how can we be sure if we don’t travel down that road?

The roads we travel, as rough as they may be, but as enchanting and full of surprises they also can be, are our lives. The choice is ours to rush down the path without exploring our surroundings, or to dare to take the leap and make our own paths and learn from our own mistakes. For when the curtain falls, and you gaze deep into your own eyes, wouldn’t you like to know that you gave it your very best?

måndag 6 oktober 2014

Mörker

Lamporna är släckta och stjärnorna blinkar ute i mörkret. Jag kan inte förmå mig att tända lamporna, vill tro att det här bara är en dröm. En hemsk dröm som du ska väcka mig ur, och trösta mig efteråt. Men stjärnorna dimmas bort av tårarna, och ingen kommer för att väcka mig.

Tystnaden efter dig finns överallt. Tystnaden skriker i mitt huvud. En ständigt skärande klagan, en ångest för ensamheten och tystnaden. För sårbarheten. Men du kommer inte tillbaka. Ändå finns du där från då jag stiger upp tills jag lägger mig på kvällen, med täcket ännu prydligt vikt på din sida. Du är alltid där, ända tills jag vänder mig om och misshandlas av tystnaden.

Är en dröm en lögn om den inte blir sann, eller är den något värre? Att säga att jag inte kan leva utan dig kommer inte i närheten av att förklara smärtan. Orden som fastnar i halsen. Kampen för att få luft då alla drömmar och förhoppningar blivit en börda som långsamt dränker mig.

Kan du inte hålla mig som förr, titta mig djup i ögonen och säga att du älskar mig? Bara säga att allt blir bra. Men det blir inte det. Det blir aldrig bra igen. Det enda som nu speglas i dina ögon är mina krossade drömmar.

tisdag 17 december 2013

Om presentationer

Många är det som rodnar, och de flesta är tydligt nervösa. Att presentera ett ämne inför klass eller grupp är en utmaning så gott som alla möter, men som orsakar mer eller mindre stressliknande symptom hos de flesta. Själv är jag alltid nervös före jag går upp för att presentera, men då jag väl börjar prata släpper pressen. En lagom hög stressnivå aktiverar och förbereder kroppen, och höjer faktiskt på det viset prestationsnivån. Alltför låg, kontra hög stressnivå, leder till att man är för passiv, eller låser sig av stress.

Men hur ska man då göra för att slippa stå där och imitera färgen på en mogen tomat? Att ha en "fusk"lapp med sig framme i klassen underlättar själva talandet, då lappen hjälper en organisera tankarna i huvudet (och man får något att göra med händerna). Lappen får dock inte överstiga storleken på en A5, då det i så fall ser ut som att talaren endast läser innantill. Alltför mycket och liten text på pappret leder till just detsamma. Korta, koncisa stödpunkter ger alltså en mycket friare presentation, där fokusen ligger på att föra fram ett budskap till publiken, och inte mumla i skägget. Övning ger färdighet, och det krävs övning av materialet för att låta som om man talar spontant. Att själv skriva texten man ska presentera är en bonus, men fungerar samtidigt som en mental spärr om man inte övat tillräckligt, och att börja söka efter en exakt formulering är inte nödvändigt då man ändå talar fritt. En auktoritär talare är långt mera övertygande än en osäker, och med relativt enkla knep skapar man snabbt sig lite extra auktoritet. Mörka, prydliga kläder, en god hållning, och en bestämt kroppsspråk är a och o, medan fumlande, smygande, och mumlande är en stor kontrast till ett viktigt budskap. Kroppens beteende lurar dessutom hjärnan, och att självsäkert gå fram till talarstolen med smällande klackar kan redan det ingjuta en gnutta mera självförtroende.

Vid presentationer är det sedvanligt att använda sig av olika hjälpmedel för att föra fram budskapet, och sällan ser man någon hålla tal helt utan tekniska hjälpmedel. Overhead, whiteboard, powerpoint, och prezi har alla sina fördelar och nackdelar, men som tumregel kan nämnas att alltför mycket text bakom talaren gör att budskapet går förbi. Om man talar och samtidigt har text framme på en powerpoint kommer åhörarna inte att minnas något alls av budskapet efteråt (David Phillips, 2009.) Alla de som delar mitt öde med att se dåligt utan glasögon vet också hur oerhört tröttsamt det är att med glasögonen hemma i någon byrålåda försöka tyda vad som står på den sjuttonde raden i powerpointen, då personen som presenterar ändå inte själv orkar läsa så långt ner på sidan att han eller hon skulle nämna det.

Hur nervöst det än skulle vara att stå framför en grupp med okända (eller kända) människor tål det att tänkas på att de samma människorna högst troligt även de ska presentera sitt material i något skede, och då kommer vara lika nervösa. Ingen kommer att döma någon annan utgående från en presentation, oavsett hur dåligt den än skulle gå. Utgå ändå själv från att det kommer att gå bra, och att du har något viktigt att berätta för publiken; det märks tydligt om talaren är engagerad, och publiken är automatiskt mer intresserad än om inte ens talaren bryr sig om ämnet.

Se också: Death By Powerpoint del 1 och Death By Powerpoint del 2 av David Phillips.
There is no finish line